Iza, ett älskvärt yrväder!

När det var dags för hund nummer två, som sedemera blev Iza, skulle jag (återigen) ha en hane. Med min vanliga "tur" blev det en hane för lite i kullen och efter mycket funderande och spekulerande bestämde jag mig för att byta till en tik eftersom jag trodde stenhårt på kombinationen av föräldradjur.

Iza är på de allra flesta sätt en underbar hund, men hon är mycket hund! Hon är nyfken och orädd vilket väl oftast är positivt, men hon tycker liksom inte att hon behöver någon annan för att klara sig här i livet. Som valp, och ganska långt upp i åren, var hon extremt självständig. När hon var ungefär nio veckor lyssnade hon inte när jag ropade på henne varvid jag gick och gömde mig där jag hade full uppsikt. När hon noterade att jag var försvunnen så blev hon inte det minsta orolig utan larvade glatt iväg åt andra hållet...

Då började jag dra öronen åt mig och fundera vad jag fått tag på? Nio veckor liksom...?

Att skapa en relation där hon faktiskt tror att hon behöver mig har jag lagt oerhört mycket jobb på. Det funkar väl inte fullt ut än idag, vid mogen ålder, men det har blivit mycket bättre med åren. Hon är dock en hund som troligen skulle klara sig utmärkt på egen tass, även om hon på många sätt också är en riktig mattegris.

Hon är lättlärd och arbetsvillig men har svårt med koncentrationen när det rör sig runt omkring. En kastad boll eller en hund som lämnas för inkallning eller (gud förbjude) springer kan få henne helt blockerad och detta har vi tampats med på lydnadsplanen i alla år. Är det lugnt runt omkring kan hon däremot vara hur duktig som helst.

Hon är extremt impulsiv och går igång (och iväg) på 0,0 sekunder när hon ser något spännande Hon har tyvärr ett stort viltintresse, kombinerat med en på tok för bra syn, vilket resulterat i att promenader numera sker i koppel. Några brutna spårtävlingar har vi också i bagaget av den anledningen.

Hon är på många sätt en svår hund. Hon tar inte åt sig av fysiska korrigeringar så det la jag ner på ett tidigt stadium. En muntlig korrigering på lydnadsplan resulterar oftast bara i att hon vänder på klacken och "utvandrar" tills matte verkar vara på bättre humör. Samma beteende kan utlösas av att jag bara suckar om jag inte är nöjd. Hon är alltså väldigt känslig för min sinnesstämning men hanterar det inte riktigt som de flesta andra hundar, dvs genom att försöka göra rätt, utan hon går helt enkelt sin väg. Som sagt, inte särskilt lätt att kommunicera med på ett bra sätt.

Men min lilla schäfertant har ett hjärta av guld. Hon är snäll, glad, socialt kompetent och pascifist. Det enda hon verkligen hatar är softisar (Soft coated wheaten terrier) eftersom hon träffat på alltför många otrevliga sådana. På alla sina år har hon varit i slagsmål en gång och då var det en hund som kastade sig över henne bakifrån innan hon hann reagera. Alla andra incidenter har hon avstyrt med sitt tydliga hundspråk.

Tävlingskarriären har vi nu lagt på hyllan eftersom vi hade svårt att komma överens om momentet inkallning med ställande. Med en lydnad som sällan resulterar i 10-poängare för övrigt behövs poäng även på detta moment. All träning av inkallning med ställande ledde till konflikter med irriterad matte och osäker hund och det blev ingen av oss gladare av. Nu tränar vi lite på skoj, utan prestationsångest och krav, och det tycker vi båda är roligt. Något vi inte lagt på hyllan heller är agilityn även om det också håller sig till skojplanet, med undantag för något KM eller liknande. Att spåra älskar hon så det gör vi också till och från som aktivering.

Summa summarum är hon en underbar hund med en otrolig kapacitet. Med en bättre och mer erfaren förare hade hon nog mycket väl kunnat ta sig till SM, men sån't är livet. Det är inte alltid rätt hund hamnar på rätt plats, och vi älskar i alla fall varandra djupt. Att hon dessutom är en utmärkt storasyster till Karlsson gör inte saken sämre.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om denna underbara vildhjärna, men nu sätter jag punkt.